Nyheter

Skynda, skynda! Så är vi igång igen. Hösten är här med förkylningar och det är trångt på tunnelbanan. Det skall levereras och chefen påminner om budgeten som skall hållas. Tsunami i inkorgen varje vecka för att inte tala om alla samtal, sms, tweeds och uppdateringar på sociala medier. Hur skall jag hinna med tänker många säkert.

I vårt jobb som rekryteringskonsulter är vi under ständigt press – vi jagar och jagas. Vi vill lyckas med våra uppdrag och samtidigt behålla en god relation till de personer vi har kontakt med. Så verktyg för att mota stressen är värdefulla.

Igår gjorde jag en liten övning tillsammans med några av mina kollegor. Den går ut på att ta en stund och reflektera över fyra frågeställningar:

Vilken känsla får du i kroppen när du får stress - mage, trygg, huvud, blir förkyld
Vilka symptom/vilket beteende visar sig - mycket fokuserad, glömsk, handlingsförlamad
Hur hanterar du stressen, hur tar du dig ur beteende? - tar en promenad, skrattar med kollegor
Hur skall du undvika/förebygga att du inte hamnar i eller reagerar på stress? - planera bättre, säga nej i tid, sätta realistiska mål

Vi kände alla igen oss i våra egna och varandras beteenden och kunde dela med oss av tips om hur vi hjälps åt att hantera stressen på bästa sättet. Och sedan har jag förstått att det som lägger grunden för att vi skall må bra och skratta är SAMMANHÅLLNING. Och den finns hos oss!

Hur gör ni på ert företag?

Tänk om midsommar kunde vara så här solig i år och jag kunde sitta och njuta som min mamma gör med sin väninna. Tyvärr har solen glömt oss här i Stockholm, men jag njuter ändå. Jag blickar tillbaka på ett intensivt halvår med många kundmöten och intervjuer. Vi vill tacka både kunder och kandidater för alla utmanande och roliga uppdrag och möten. Genom dessa och er har vi lärt oss ännu mer om branschen vi verkar i – och vi ser fram emot att fortsätta vårt arbete nästa vecka och veckan efter. Sen tror vi att solen kommer och då tar vi lite ledigt.

Trevlig midsommar önskar vi er alla :)

Hittade denna bild i min mammas fotoalbum från 40-talet. Mamma hade under skrivit: 3 som gillar katter. Bilden är så liten att man knappt ser motivet, men då är det bra med modern teknik. Så nu ser jag vad det är barnen känner: stolthet ochglädje. Stolta över att bli fotade (inget speciellt idag) och glädjen över att få hålla det käraste i sin famn: en mjuk kattunge. Och jag vet precis hur det känns. Stolthetenjag känner när vi löser uppdraget och kunden har hittat sin perfekta nya anställda och denne blir så fantastisk glad. Och glädjen som Anna uttryckte när hon kom in till mig och sade: "Vet du vad som är så roligt med detta jobb? Det är att hitta kandidaten, att boka intervjun, att hålla intervjun och skriva presentationen till kunden. Och sedan den härliga känslan när jag berättar för personen att hen går vidare i processen." Så bra sade jag, det är liksom kärnan i vårt jobb ;)

Frågan som jag får då och då. Och som gör mig både glad och förvånad!

Oftast kommer den från duktiga tekniska specialister som jag intervjuat under åren och som håller på med mitt favoritområde: systemutveckling!

Så klart att jag minns. Alla dessa fantastiska människor som jag fått träffa under åren och där jag faktiskt tänker: hoppas de minns mig. Så jag blir glad när de hör av sig. Och det gör de naturligtvis när de vill ta ett nästa steg i karriären och då hoppas jag på att vi har något intressant att erbjuda. Så tveka inte att höra av dig för vi minns dig!

Leverantör eller samarbetspartner?  Det finns en skillnad på att leverera exakt det som kunden önskar eller att hjälpa till med det hen behöver. Men skillnaden kan vara avgörande för att komma i mål.

Ett företag ville att jag skulle tillsätta en chefstjänst.  En konkurrerande rekryteringskonsult hade efter nio månader inte lyckats hitta någon som passade in på kundens krav. När jag klev in, ville jag inte bara ta vid och fortsätta på samma sätt.

Kunden hade en bestämd kravbild; kandidaten skulle kunna viss teknik och ha en viss ålder och erfarenhet.  Jag ifrågasatte kravbilden och jag var tydlig. Jag sa att det kunde bli svårt att uppfylla önskemålen. Vi kanske inte skulle få fram någon.

Jag arbetade på och informerade kunden om vad jag hade gjort och redogjorde för vilka svårigheterna var med att leverera.  Det hade blivit tydligt att kundens krav var en orealistisk önskefantasi.

Den här yngre kunden var lite bränd av det förra misslyckade försöket att tillsätta chefstjänsten, men började använda mig som bollplank och lyssnade på vad jag sa att jag hade sett under resans gång. Och gav avkall något på teknikbakgrunden. En gång i veckan samtalade vi med varandra och stämde av. Efter drygt tre månader var vi i mål.

Den som bara sitter med orderblocket utan att vara öppen och ifrågasättande blir ingen bra leverantör. Vi leverantörer blir bara leveransdugliga när våra kunder har en realistisk kravbild.

Våga utnyttja oss som bollplank och stöd. För vi vill inte bara sälja in en kandidat. Vi vill kundens bästa: hitta rätt person, som stannar länge. 

Det anses fint att bli headhuntad. Att bli utvald. Vara speciell. Den eftersökte. Vem vill inte vara den personen?

Men att bra folk inte söker själva, är en myt som jag vill slå hål på. Det handlar om timing. Du kan råka se en platsannons och känna igen dig direkt. Och att ha tävlat med många andra om jobbet och gått segrande ur det, är väl fint om något.

Rekryterare har ofta varit inblandade när nyanställda slutar efter en kort tid. Det kan gå fel när rekryterare är alltför drivande och säljande.

Jag hörde för ett tag sedan talas om en jobbintervju som havererade av den anledningen. Kandidaten sa att han trivdes på sitt nuvarande jobb och verkade inte vara ett dugg intresserad av det nya. ”Varför är du här på intervju”, frågade VD:n. ”Jo, rekryteraren tyckte att jag skulle gå hit”, svarade kandidaten. Det var det sämsta argumentet för att gå på en jobbintervju som VD:n någonsin hade hört.

Lika illa var det när en senior systemutvecklare satt mitt emot CTO:n med armarna i kors och undrade vad teknikföretaget kunde erbjuda honom.

När rekryterare är alltför drivande och säljande, finns risken att de inte granskar kandidatens motivation. Hen kanske inte ens vill byta jobb. Eller har låtit sig övertalas att gå på intervjun.

Istället för att vara driven gäller det att ha en stor branschförståelse, god personkännedom och kompetens inom det område som vi rekryterar till.

”Hej, jag heter Pia och jag såg att ni söker en projektledare och min man passar precis in på beskrivningen.” Tro det eller ej, men det händer att kvinnor krattar manegen för sin man genom att ringa upp chefen på den tekniska avdelningen och inleda samtalet ungefär så här.

Tjänsten behöver inte vara utannonserad. En anställd på ekonomiavdelningen ringde till IT-chefen och sa att hennes sambo gärna skulle vilja arbeta inom koncernen. Hon visste inte ens vilken typ av IT-kompetens sambon hade.

Jag tycker att dessa kvinnor – det är oftast kvinnor – har missförstått innebörden i att vara hjälpsam. Deras ursäkt kan vara att sambon nyligen har flyttat till Sverige och pratar dålig svenska. Eller så tar de helt enkelt över i ett missriktat försök att hjälpa till.  Men vad kvinnan egentligen gör, är att frånta sin man den drivkraft som han kanske har.

Självklart kan man hjälpa till med kontakter, ta reda på direktnummer till rätt person eller skicka med en hälsning om man tror att det kan hjälpa när sambon ska på arbetsintervju. Men morsa inte din man. Det får motsatt effekt och snarare stjälper än hjälper.

Det handlar om en man, som vi kan kalla Johan. Han är ingenjör på ett medelstort företag och trivs bra. I höstas svarade han på en platsannons. Mest för att se hur intressant han var på arbetsmarknaden, men också med förhoppningen att hitta något bättre.

En dag när Johan var i lekparken med sin femåring stötte han på en kollega som hejade och sa: ”Jag har hört att du ska byta jobb”. Johan blev förvånad. Han trodde inte att någon visste att han hade sökt ett nytt arbete.

Han kände sig sviken och tyckte att företaget hade missbrukat hans förtroende när han fick klart för sig att man utan hans vetskap hade hört sig för om honom hos en bekant. Sedan hade det spridit sig att han sökte nytt jobb. Säkerligen var det fler än kollegan som kände till det, tänkte han, och det var det minsta han ville.

Johan valde att inte gå vidare i rekryteringsprocessen. Han tycker att en arbetsgivare som outar kandidater till ett jobb är oseriös. Det hade ju varit så enkelt att bara fråga honom om vilken eller vilka referenter han ville uppge.

Att ta referenser utan att den som söker nytt arbete vet om det, kan skada personen. Hen kan gå miste om möjligheter på sin befintliga arbetsplats. Det är inte svårt att föreställa sig att chefen tänker att hen ändå är på väg från företaget och därför inte ger hen nya utmaningar.

Den arbetsgivare som Johan sökte jobb hos kanske försvarar sig med att vad man gjorde inte är några problem om kandidaten inte har något att dölja.  Köp inte det argumentet. Ha istället respekt för andras integritet.

Så ett råd från oss på Bleiken är att aldrig gå bakom ryggen på kandidaten. Be om referenser.