När tystnaden stör!
För det mesta tycker jag om att ha arbetsro. Att kunna sitta vid min dator och koncentrera mig på det som skall levereras. Jag skriver annonstexter eller sammanfattar mina anteckningar efter en intervju. Och då vill jag ha tystnad och inte en massa störningar omkring mig. Den tystnaden älskar jag – den ger mig möjlighet att ge mitt bästa.
Men sedan finns det en annan typ av tystnad som jag avskyr – rent ut sagt hatar. Som de flesta som läser denna text kanske vet så sysslar vi med rekrytering. Resultatet av vårt arbeta handlar om att vi kommunicerar med människor (kund/kandidat) och ger dem information av olika slag. Vi ställer och besvarar frågor och koordinerar möten för dessa personer, för att de kan se om de har en framtid tillsammans eller inte. Vårt jobb drivs framåt i små steg för att inte skapa falska förväntningar och vi måste hela tiden stämma av att allas tid ägnas åt rätt saker.
Och då blir jag ”galen” när korta mail med enklas frågor blir obesvarade. När jag inte ens får ett ”ok, jag återkommer” och kanske med ett ”det är mycket nu” ifall det behövs. Det gör att jag vet att mina kontaktpersoner fortfarande lever. Det gör att jag vet hur jag skall prioritera min tid. Denna tystnad som gör att jag börjar spekulera: ”har mitt mail inte gått iväg?”, ”har kandidaten tagit ett annat jobb?”, ”tycker kunden inte att CV och presentation som jag skickade är intressant?” Jag gillar inte att spekulera - det hör inte till i mitt jobb.
Allt behöver inte vara NU, NU, NU, stressad eller forcerad – men när man driver en process där man skall smida när järnet är varmt, tycker jag det är lämpligt med de små kommunikativa mailen, som visar att man är där i andra änden. Men det är jag det! Vad tycker du?